Haiti - Aftonbladets kamp om uppmärksamhet

Apropå jordbävning på Haiti så är det förstaside-nyheter (på webben åtminstone) i tidningarna. I det mänskliga lidandet uppmärksammas även det politiska spelet när det gäller hjälpen till landet. Stormakter som USA, Frankrike och Brasilien sägs träta om respektives dolda agendor i sin katastrofhjälp. Men även frivilligorganisationerna får kritik för att försöka få så stor medial uppmärksamhet som möjlighet. Allt för att positionera sin organisation och stärka sin kassa för katastrofhjälp. Nu senast är det Aftonbladets Wolfgang Hansson som skriver:

– Det blir alltmer tydligt att hjälporganisationer ibland agerar i sitt eget bästa intresse istället för att tillvarata intressena för dem de påstår sig hjälpa.

Analysen är säkert korrekt i vissa delar men knappast överraskande. Det samma gäller genom hela vårt samhälle när det gäller att hjälpa andra. Självvald solidaritet har effekten att det kan gynna en själv genom att bara må bättre om vi tar det till individnivå. Detta gäller även för Wolfgang Hanssons tidning. När Aftonbladet kör sin kampanjournalistik att arbeta för Haiti, ja då svarar Expressen med att låta en krona av tidningspriset gå till Haiti. Med andra ord - tidningarna konkurrerar också dem för att dra nytta av katastrofen. Allt för sin egen vinnings skull. Att sedan ett antal kronor hamnar i Haiti och kan hjälpa nödlidande - det är givetvis bara bra. Men var självkritisk Aftonbladet!

Ännu en samordnad nyhet med annons

Apropå annonsering i media, så vore det intressant att höra vad en PR-konsult skulle säga om Falkenbergs kommun helsideannons på sidan tre idag om Falkhallen i Hallands Nyheter (HN). Hallen som invigs till helgen är kommunens nya stora evenemangshall och tillika största kommunala investering under denna mandatperiod. Det är en stor och flexibel hall som ger möjligheter att bedriva en rad olika kultur- och sportevenemang. Byggnadens arkitektur har visserligen skapat en del synpunkter men så brukar det vara. Däremot funderar jag, hur lyckad var dagens annonsering?

En del medieforskare menar att tidningsläsarens blick först faller på högers sida i ett tidningsuppslag, i det här fallet på helsideannonsen i dagens tidning. Sedan glider blicken över till vänster, i det här fallet sidan två. Och vad HN skriver idag på sidan två är om just Falkhallen och de stora kostnader hallen innebär för kommunen och dess invånare. Artiklarna visar också hur kostnaderna blivit avsevärt högre än de ursprungligen beräknade och som avsatts i budget. En spontan frågeställning blir därför: hur länge har HN suttit med dessa artiklar? Har de bara inväntat annonsavdelnings besked om när Falkhallen ska gå ut med stor annonsering? Visst, hallen invigs till helgen så givetvis har artiklarna ett stort nyhetsvärde och kommunala projekt ska granskas av media. Men ska annonser och artiklar börja samköras på detta sätt, hade åtminstone jag krävt lite rabatt på annonsen.

Fejkbloggande, smart annonsering och fortsättningen

Apropå föregående blogginlägg, så var det sista inlägget i den journalistikkurs jag läst vid Karlstad universitet. Frågan jag ställer mig är nu, ska jag fortsätta? Svaret kommer att märkas helt enkelt utifrån frekvensen på inläggen.

Men för att fortsätta på det förra inlägget, så hade ETC en intressant artikel om bloggar som är läsvärd, inte minst fenomenet fejkbloggar som är intressant. Reklammakaren Uffe Wickberg säger så här om fejkbloggande:

– Personligen föredrar jag att den eller de som ligger bakom bloggen vill säga något med den, eller åtminstone har ambitionen att bidra med något i samhällsdebatten. Jag vill också att bloggen ska kännas som om den skulle kunna vara på riktigt. Det är först när en blogg ligger så pass nära sanningen att folk lämnar genuina kommentarer, med riktiga känsloyttringar som det blir riktigt intressant.

Och apropå reklammakare, drömmen för en annons måste väl ändå vara att få en passande och intresseväckande artikel skriven i anslutning till annonsen. Detta tycks Aftonbladet kunna erbjuda. Kan en annons få en bättre placering än den här för en ung potent(iell) spelare? Tipstack till David Bergström!

Blogginlägg E: The Elements of Journalism - Vilken roll har journalistiken?

Apropå nyår så går också 00-talet mot sitt slut. Från flera håll sammanfattas årtiondet ur alla tänkbara sammanhang, så även ur ett medieperspektiv. DN sätter exempelvis rubriken Facebook, klimatfrågan och Blondinbella – här har du ditt 00-tal. Samma tidning har även listat de mest pinsamma medieögonblicken.Även om listan till stor del upptas av felsägningar, finns där ett par händelser som med all tydlighet visar allt är inte sanning som presenteras i media. Här finns både journalister och kritiker som i text och bild beskriver något som inte är sant, alternativt ännu inte hänt (som ”Wanjas” utbrott eller kritikerna som uttalar sig om en oskriven bok och ett ännu inte visat tv-program). Ytterst finns här därmed utgivare som nog borde ge sina journalister Bill Kovach och Tom Rosenstiels bok The Elements of Journalism.

Om sanningshalten blivit sämre inom s.k. ”gammelmedia” låter jag vara osagt. Tydligt är däremot att hastigheten i dagens informationsflöde ökar tidspressen på journalisterna i att lägga ut sin text. Det skapar utrymme för bristande faktakontroll eftersom risken är att konsumenterna annars söker andra källor för sin information. Alternativen är knappast någon bristvara idag för konsumenterna. Samtidigt har många av alternativen inte samma etiska krav på sanningshalt, verifiering och ansvar.

För att hänga med, är alternativen för medierna att överge sina ideal och istället bli propagandakanaler för andra intressen? En journalistik som även förbi ledarsidorna tydligt tar ställning? Fox News nämns ofta i sammanhanget. Mer höger än objektiv eller vänster, för att hålla sig till den svenska politiska skalan. Och visst, knappast en journalistik enligt Kovach och Rosenstiels hörnstenar. Samtidigt kan jag tycka att det idag knappast är okänt var Fox News står. I Sverige döljer vi värderingsjournalistiken bättre genom att smyga in den på nyhetssidorna och andra sammanhang. Som Cecilia Verdinelli uppmärksammade i GP för en tid sedan:

”Opinionsjournalistikens utbredning på nyhetstextens bekostnad handlar inte bara om gratistidningarnas många kolumnister. Den finns också i de stora dagstidningarna, med ett särskilt anmärkningsvärt exempel i form av Henrik Brors inrikespolitiska analyser i Dagens Nyheter. Vi får i korthet veta att Mona Sahlin har gjort x, men det är Brors som tolkar händelsen åt oss, det är han som bestämmer huruvida Sahlin gjort fiasko eller succé. Brors och hans analytikerkollegor har tunga maktpositioner, tyngre än ledarskribenternas (som ju är politiskt innehållsdeklarerade), och det är märkligt att chefredaktörer och publicister inte tycks vara medvetna om det, Nyhetsanalytikernas opinionsbildande roll är en publicistisk blind fläck som akut behöver diskuteras och problematiseras.”

Och hur ska vi förhålla oss till en tidigare miljöpartistisk frontfigur som Gustav Fridolin när han gör granskande journalistik på TV 4:s Kalla Fakta? Har han en dold agenda? Är det en självständig journalistik?

Kovach och Rosenstiel har en idealiserad syn på självständighet. I deras resonemang ges det lätt uppfattningen att journalisten alltid är journalist och kan inte vara politiskt aktiv, likaväl som politikern alltid är politiker och kan inte skildra eller granska politiken trots att de lämnat den för media. Med tendensen i USA att tidigare politiker eller personer med tydliga politiska kopplingar, getts framträdande roller i nyhetssändningar skapar, enligt Kovach och Rosenstiel, ett identitetsproblem för journalistiken. Samtidigt innebär det att de inte bör agera i hela det demokratiska rummet. Eller finns det preskriptionstid, såsom Rapports K-G Bergström och tidigare moderat politiker?

Är det då de sociala medierna som skapat denna nya ”gammelmedia”? Knappast, snarare kan de bidra till en bättre journalistik. FRA-debatten är det bästa exemplet på hur de stora medieföretagen missade att gräva fram denna heta politiska potatis.

Avslutningsvis för en som är intresserad av amerikansk politik, hur var den svenska journalistiken under George W Bush egentligen? Utan större tycke för W, nog var ändå svensk media knappast allsidig och proportionell i rapporteringen kring denne man. Därför var det uppfriskande, och är fortfarande, att läsa bloggaren Dick Erixon som fångar upp en annan medial bild än den som ofta skildras i våra vanligaste dagstidningar. Visst är Dick Erixon opinionsbildande, generaliserande och ibland även extrem. Likväl tycker jag mig få en bra bild av politiska skeenden genom att läsa våra vanliga dagstidningar i kombination med hans blogg. Då blir det fair and balanced för mig! Gott nytt år!

Blogginlägg D: Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?

Apropå kampanjjournalistik och Peter Englunds uppmärksammade artikel (här och här bl.a) i flera svenska dagstidningar för den fängslade journalisten Dawit Isaak i torsdags, fick idag Hallands Nyheters (HN) chefredaktör på insändarsidan kritik för att tidningen inte medverkade i den här kampanjen.

Chefredaktör Anders Svensson poängterade att HN uppmärksammat Dawit Isaak vid flera tillfällen och anger det fanns flera skäl att inte göra det i den här gången. Vilka dessa flera skäl var framgår dock inte. Men i det här fallet blir det nästan som att HN genom att inte medverka, inte anser att Dawit Isaak är en angelägen fråga. Måste tidningar delta i kampanjjournalistiken när det, som i det här fallet, gäller en angelägen fråga? Nej, så ska det inte var. Låt den här journalistiken föras på ledarplats istället!

Ja, kampanjjournalistiken omdebatterad. Den är inte objektiv och den är full av hyckleri. Vem minns inte kvällstidningarnas tidigare bensinuppror med anledning av det höga bensinpriset. Sedan kom en klimatdebatt och som politiskt korrekta megafoner tog samma tidningar fram ett nytt uppror – klimatupprop. (Kvälls)tidningarnas minne är som den hos guldfisk emellanåt. Just därför riskerar kampanjjournalistiken bara till att minska trovärdigheten. För visst känns det som att media även ”bytt sida” i fallet Mehdi Ghezali?

För att återgå till Dawit Isaak. I samband med att Annika Östberg återvände till Sverige gjorde Expressen en stor fadäs och närmast likställde hennes fängslande med Dawit Isaaks. Kanske var det inte bara Expressen som kände att kampanjjournalistiken i fallet Annika Östberg blivit för mycket. Eller så var de helt enkelt nöjda eftersom hon återvänt till Sverige till slut vilket var deras mål. I alla fall tycks vinden i hennes fall ha vänt. Efter viss uppmärksamhet de första dagarna efter ankomsten till Sverige så försvann hon från media.

Kampanjjournalistiken (den som inte är så bra?) är känslig och vänder emellanåt kappan efter vinden. Ibland tangerar den drevjournalistiken. Som den mot Lars Danielsson. Till slut kunde tidningsläsarna nästan tro att det var han som själv hade skapat Tsunamin. Sen försvann han från medieljuset ett tag. Med ny regering och han var tillbaka i tjänst på UD. Men helt plötsligt var det synd om Lars Danielsson. Nu var det Carl Bildt som var dum och inte gav denne kompetente man schyssta arbetsuppgifter. Och media drev på igen. Så fungerar kampanjjournalistiken många gånger.

Men om det var kampanjjournalistiken som gjorde att Annika Östberg fick lämna ett ett amerikanskt fängelse och därmed skulle kunna ha samma inverkan på Dawit Isaak eller Aun San Suu Kyi, ja då är jag beredd att ändra min uppfattning och stödja en sådan journalistik!

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Apropå fiktion - här kommer en berättelse som det vore önskvärt om det var just fiktion. Men dessvärre inte.

Sommaren 1984 hittas en styckad kropp i Solna. Det blir upptakten till vad som bör vara ett av det moderna Sveriges mest uppmärksammade rättsfall. Här finns kön och makt, brutalitet och perversioner, två traditionstyngda akademiska skolor – medicin och juridik. Och inte minst en ung kvinna vars död sannolikt är hemskare än vad vi någonsin kan föreställa oss. Under ett flera år spelas detta drama upp under ett stort massmedialt tryck där de pressetiska spelreglerna är på undantag.

Den döda identifieras som 28-åriga Catrine da Costa. Mamma till två barn, nedgången i missbruk och utlämnad åt prostitution. Själv var jag 13 år när hon hittades och rubrikerna började. Det var en skrämmande lockande läsning. Men vilken bild fick tidningsläsarna under det rättsliga efterspelet som varade i drygt fem år (till en början för det juridiska efterspelet är ännu inte slut)? Ja, som jag minns det så var det väl ställt utom all rimlig tvivel att de s.k. obducenten och allmänläkaren var skyldiga. Minns även hur de båda läkarna framställdes: otäcka! Minns däremot inget om Catrin da Costa, vem var hon förutom offer, missbrukare och prostituerad?

Jag börjar med att läsa Hanna Olssons Catrin och rättvisan (1990) som är den första bok som återger rättsprocessen från det att kvarlevorna hittas vid en parkeringsplats. Här målas ett personligt portträtt om människan Catrine upp. När det gäller de för mord misstänkta läkarna så får de fingerade namn och i övrigt inget personligt om vilka de är. Istället leder Hanna Olsson i bevis hur obducentens perversa böjelser och avvikande beteende både privat och på sin arbetsplats på rättsläkarstationen, bidrar till att stärka misstankarna mot honom efter det första gripandet i slutet av 1984. Det går snabbt i Hanna Olssons bok. Både ogilla obducenten och snart även övertygas om det rimliga i hans skuld. Så även när det gäller den andra misstänkte, allmänläkaren som blir misstänkt 1987.

Annorlunda är det med Per Lindebergs tegelstensbok Döden är en man (1999). Här får de misstänkta ett mer personligt utrymme vilket det knappast kan sägas om Catrine. Hon förblir en missbrukare och prostituerad. Obducenten däremot får en historia där han är son till en baltisk flykting med ambitioner och avvisas av sin pappa när han gifter sig med kvinnan han älskade. Pappan ansåg inte att det var lämpligt att gifta sig när han precis påbörjat sina krävande läkarstudier. Och allmänläkaren, son till en känd Stockholmsläkare, är en social man och även han gift och hade ett barn.

Förundersökningen avbryts under period till följd av Palmemordet men återupptas 1987 och de båda läkarna häktas. Någon teknisk bindande bevisning saknas. Det går inte heller att fastställa Catrines död. Däremot finns flera vittnen, varav allmänläkarens barn (vid Catrines död inte ens fyllda två år) blir oerhört central tillsammans med ett fotohandlarpars vittnesmål. Sedan finns det rättsläkaren Jovan Rajs utlåtande. Rajs var också handledare för obducenten. Rättegången börjar 1988 under stort pressuppbåd. De döms för mord 1988 men eftersom Aftonbladet publicerar nämndemännens uttalande innan domen är fastställd blir det riktig rättssoppa inför öppna ridåer. Rättegången görs om och Hovrätten friar dem för mord, men skriver i domskälen att de har styckat kroppen. Och detta blir centralt i efterspelet. De har en friande dom. Men de har aldrig åtalats för styckning som de anses utfört enligt domskälen. En friande dom kan inte överklagas och att de styckat kroppen enligt domskälen är inte detsamma som en dom varför de inte kan överklaga detta. Två läkare som stått åtalade för mord frias. Men det resulterar i att deras läkarlegitimationer dras in. De är friade men dömda.

Hanna Olsson är övertygad om männens skuld. De kommer undan skuldfrågan för att de är män i hög social position och offret finns längst ner på samhällsstegen. Detta gjorde att åklagaren bl.a. varit försiktig i att använda andra prostituerade vittnen som kunde svartmåla läkarna, enligt Hanna Olsson. Per Lindeberg är å andra sidan övertygad om att läkarna utsattes för en feministisk kampanj. Även Hanna Olsson figurerar i bakgrunden och leder in polisen på spår. Och återkommande läckor från polisen till pressen gjorde dessutom läkarna dömda på förhand av en folkopinion med media som åklagare.

När jag läste Catrine och rättvisan var jag ganska övertygad om läkarnas skuld. Och efter att sedan ha läst Döden är en man är jag inte lika övertygad längre. En första slutsats från dessa båda böcker blir därför hur betydelsefullt det är hur människor gestaltas och hur urvalet av fakta presenteras. Men är det new journalism, ett begrepp myntat av journalisten och författaren Tom Wolfe på 1970-talet? Visst finns här flera beröringspunkter med genren, metodiken och de berättartekniska greppen. Båda böckerna använder sig av scen-för-scen-tekniken genom (oftast) korta rubriksatta kapitel för varje skeende i detta dödsdrama. Men någon dialog finns knappt utom i vissa återgivna förhör. Hanna Olsson skriver också rakt utan direkta miljöbeskrivningar. Hennes fakta hålls kortfattad medan Per Lindebergs fakta beskrivs mer utförligt och han ger även mer utrymme till att skildra miljöer och personligheter.

Här finns också paralleller till Gömda-debatten. Olika läger intar olika ståndpunkter. Om Hanna Olssons bok väckte stor uppmärksamhet inledningsvis och fann sina sympatisörer. Boken blev bl.a. ett litteraturinslag inom vissa universitetskurser såsom socialt arbete. Numera tycks det vara fördel Per Lindeberg och han är starkt uppbackad av bl.a. Jan Guillou (som också backade upp Liza Marklund) och Leif GW Persson för att nämna några tungviktare.

Mina egna slutsatser då? Om Hanna Olssons bok beskrivits som en feministisk kampanj mot oskyldiga, om än kanske särartade, framgångsrika män så upplever jag Lindebergs bok nästan som det motsatta. Här finns återkommande attacker mot kvinnorna som driver detta mål framåt. Hanna Olsson har redan nämnts, här finns den kvinnliga fotohandlaren och inte minst allmänläkarens hustru som, enligt Lindeberg, har en nyckelroll i att göra sin make misstänkt. Hanna Olsson tycks ha lämnat detta fall och syns inte längre i debatten. Per Lindeberg däremot har i princip skapat en karriär på detta fall. Före sin bok var han en relativt okänd vetenskapsjournalist. Men hans bok har närmast konspiratoriska drag emellanåt. Om rättsläkaren som vill nå professorstjänsten och bli chef för rättsläkarstation och därför måste ta avstånd från sin adept. Kvinnor som aldrig träffats eller känt varandra och dras av samma feministiska övertygelse av att männen med social status är mördare. Per Lindeberg är inte heller den enda som gjort karriär på detta fall: utöver Jovan Rajs finns här också Anders Helin som sedermera tog över Palme-målet.

Sammanfattningsvis: Varken Hanna Olsson eller Per Lindeberg lyckas med att göra detta hemska drama levande. Men det kanske varken är meningen eller möjligt i denna tragik. Här finns ett offer, det är ställt utom all rimlig tvivel. Men finns här två offer till? Ja, viss tvivel finns. Men helt klart är att någon rättvisa det fick aldrig Catrine.

Apropå blogginlägg C...

...så hänvisar jag till ett gammalt inlägg från förra året om El Choco Lite småfult, håller med... Tillbaka från en tjänsteresa i Malmö - härlig stad - och fick inte ihop ett nytt inlägg tills den 5:e. Återkommer snart med inlägg kring två böcker om det s.k. styckmordet.